Kom på idag att vi går in i vecka 34 och det betyder att det är ca 6 veckor till själva transplantationen och innan dess ska det ju vara lite förberedelser, minst en vecka innan. Det tråkiga är att vi har inte fått klart helt om det blir något av det, läkaren är upptagen till vecka 36, ingen har hört av sig från Lund, kuratorn är på semester en vecka till osv. Ångesten börjar jaga mej riktigt nu eftersom vi inte vet nått. Trodde vi skulle få komma på besök i Lund för att se hur det ser ut på isoleringen och få mer information hur man gör som familj för det är ju så att vi har lilla Nora oxå, ska hon fortsätta på dagis som vanligt eller brukar allihopa bo på sjukhushotellet?? Eller är det bästa att hon har sin vardag här hemma, hur ska jag och Kristian göra, turas om att vara med Ludvig på sjukhuset? Vad ska man ha med sig dit när det gäller leksaker o sådant. Som ni märker är frågorna tusentals. Jag är och har alltid varit sådan som vill ha klarhet i allt gärna långt i förväg, vill gärna veta vad som ska hända även sånt som man inte kan få reda på innan :=)
Mamma sa till mig idag när vi pratade att hon inte tror att något kommer att hända innan vecka 36 och så är det säkert eftersom det är neurologen som håller i alla trådarna och han var fullt upptagen nu fram tills dess.
Av allt detta så blir det att jag får lite tryck över bröstet och det är säkert ångesten som jagar mej inför allt och det gör inte saken bättre av att folk säger till mej att jag ser trött ut för det vet jag ju eftersom just nu är jag inne i en period där det är svårt att sova. Tycker själv att jag är tråkig att prata med, det enda som existerar är vad som ska ske, hur vi ska klara det, hur det ska gå osv. Känns ibland som om man inte pratar om något annat. Ganska tråkigt...men det blir väl bättre. Som jag sa till grannarna vi kommer väl att gå under jorden under ett år nu men sen kommer vi tillbaks med nya krafter och en ny friskare Ludvig.
Madde, när jag läste vad du skrev tänkte jag på mammor som ser sitt barn hotas till döden som får extra krafter, kan springa långt, lyfta en tung trädstam, springer in i ett brinnande hus mm - för det är ju en av våra mest primitiva instinkter - att rädda våra barn. Du har ju samma starka känsla men utan att kunna göra något just nu - det vore bättre om du fick veta att du skulle tvätta alla Ludvigs gosedjur, köpa mediciner eller skaffa mjuka pyjamasar eller vad som helst som hjälper till för att få honom frisk igen. Och allt det praktiska hjälper ju till att acceptera behandlingen som han ska vara med om. Hoppas att du får svar på några frågor snart och kanske lite ro i sinnet. Du ska veta att det är många som tänker på Ludvig och hela familjen - kan hälsa särskilt från Paula och Liselott som jag träffade idag. Malin hade glädjestrålande berättat om att hon träffat Ludvig i helgen och om deras tappade tänder.
SvaraRaderaDet är som mamman till den pojke som har klarat sig sa till mig igår. Det känns som man har slängts i ett öppet stormande hav och man kämpar för att komma upp till ytan igen och det stämmer så bra. Det är svårt att förklara känslan men otäck är den. Tack för all omtanke och hälsa tillbaka till Paula och Liselott. Ska se om vi har möjlighet att komma dit o hälsa på en dag. Kan kanske ta en dag när vi har varit på ett läkarbesök.
SvaraRadera