Då var det den stora dagen för Ludvig, han hade sitt första barnkalas och det var bowling på Lets Go. Av 14 bjudna kom 13 st, ganska bra uppslutning. Är riktigt glad att vi inte hade det hemma för dessa 14 barn lät det som om de var 140 st, vilken volym det var.
Det skär bara så i mitt hjärta när jag såg Ludvig bland dessa barn, hur annorlunda han är. Han hade ingen koll när de pratade med honom, orienteringen där fungerade inte alls när de var så många och när vi var på ett ställe han inte kände igen, han sprang inte omkring med de andra utan höll sig tätt intill oss han kände. Han tog morfar i handen o sa du o ja morfar vi kan gå dit o titta och då menade han äventyrsgolfen som lockade alla barnen och där alla var och lekte men han valde att gå med morfar, tryggheten själv.
När det var dags för paket öppning så slet alla barn i paketen och Ludvig mest bara satt där tyst och stilla och lät de hållas trots att det var hans paket. Jag riktigt led med honom i slutet när han var så trött att jag tror det snurrade i hela Ludvigvärlden och han bara önskade att vi skulle åka hem. Det gör så ont i mammas hjärta när han har dessa perioder och är det värt att låta han träffa så många barn på en gång eller ska man kanske bara ta ett par barn i taget?
När vi åkte hem så var han jättetrött och var på väg att somna i bilen men det som han pratade om var att morfar skulle fixa en film om ytbärare som han säger (ytbärgare menar han, han har fått det i playmobil), så kalaset var det inte så mycket snack om.
När vi kom hem så satte Kristian ihop två av smålegokartongerna som han hade fått i present och Ludvig lekte så fint med dem förutom när det då inte gick som han ville för då hörde vi honom.
Då kommer vi till den stora frågan som vanligt, är det ett led i sjukdomen att den utvecklas med en hastighet som är väldigt snabb eller är det vi som granskar för mycket, kan det vara så att han har varit så här en längre tid eller har det utökats?? Hans hörsel eller hörselintrycken är inte alls bra, han säger va nästan varje gång vi säger något och det är säkert två av tre gånger som han verkligen inte har uppfattat vad vi säger. Ska ringa och beställa tid till vårdcentralen för att de ska kolla hans öron, om där är vätska i det eller om det har satt sig på hörseln.
Det är inte bara syn och hörselintrycken som vi har reagerat på denna helgen utan även oron hos honom, han är tillbaka där han är rädd för det mesta och just nu är det väldigt mycket getingar han är rädd för, vill knappt komma ut i trädgården. När vi skulle äta middag nästan tvärvägrade han sitta i uterummet för där kan ju faktiskt komma getingar men till slut så gick det.
Hoppas det blir bättre när det är måndag och det är vanliga rutiner igen. Hoppas att det bara har varit som han har varit spänd inför kalaset.
Som sagt det gör ont i oss att se honom för innerst inne måste han själv känna att han är annorlunda. Det är tur att han har så starkt självförtroende som han har och att han tror så på sig själv. Det blir värre den dagen han upptäcker eller förstår att barn inte alltid är så snälla som han tror.
En tanke slog mig idag när jag såg honom, om eller när han har gjort BMT:n hur kommer allt att vara då, är detta något som han kan träna upp eller blir det bara sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar