Sköterskan från dagvården ringde vid lunchtid och jag fick förklarat om Ludvig än en gång. Hon tyckte inte att vi skulle oroa oss i onödan för vad hon hade sett i tidigare fall så hade det aldrig yttrat sig så här, att det kommer så plötsligt utan att det mer kommer smygande men för att lugna oss själva tyckte hon att vi kunde komma in och att en läkare skulle kolla honom.
Det var ingen neurolog som kollade honom utan en barnläkare, hon tyckte inte att hans knä såg svullet ut men att han inte hade full styrka i sitt högerben. Hon tyckte oxå att det såg lite konstigt ut men eftersom det hade blivit bättre sen dagen innan så tyckte hon att det lät mer som träningsvärk eller en sträckning. Hon ringde en barnneurolog och förklarade för henne men hon sa samma sak, vi skulle inte oroa oss för sjukdomen för det visar inte sig så utan vi skulle låta honom vila benet. Man kan tydligen få förkylning i höften sa läkaren och då blir det att man haltar så om det skulle vara så att han får minsta lilla feber eller om det inte blir bättre på ett par dagar så skulle vi höra av oss igen. På tal om förkylning i höften så hade Kristian det när han var liten så det skulle ju inte förvåna mej om Ludvig oxå får det. Jag har blivit förkyld som vanligt så då kanske Ludvig har fått mina baskelusker men att de har satt sej där istället :-)
Något annat glädjande är att de ringde från Lund igår, de ville träffa oss inför BMT:n och planera. Ska dit den 1/9 och nu har de spikat donator och har datum att ge oss. Jag pratade med kuratorn om hon tyckte att vi skulle berätta för Ludvig innan vi åker till informationen i Lund och det tyckte hon. Vi kunde typ säga att vi ska träffa en doktor i Lund som ska göra så att du mår bättre men jag vet inte riktigt hur de ska göra det utan det får vi höra när vi kommer dit.
Tycker väl det låter ganska vettigt att berätta det för honom men som jag sa till kuratorn att jag vill ha klartecken från vår läkare att BMT:n verkligen blir av innan vi berättar det för honom. Fast som Kristian sa, de hade väl inte hört av sig från Lund om inte plåtarna är godkända och detsamma sa kuratorn.
När detta hände nu med Ludvigs ben så blev vi alla lika förtvivlade för som sagt de negativa tankarna dök upp direkt och det är så tråkigt om vi snubblar på mållinjen, vi är ju så himla nära ett delmål nu. Hoppas, tro, hoppas, tro det är det ända som gäller nu.
Det låter betryggande att benet förmodligen inte har med hans sjukdom att göra. Jag förstår att det är det första man tänker så fort något är annorlunda med honom. Vad skönt att ni ska få besöka Lund! Jag tänker på er ofta och känner att det är fantastiskt att jag får känna en pojke som ska få bryta den här ovanliga sjukdomens förlopp med hjälp av BMT. Även om det är en lång väg att gå känner jag starkt att allt ska gå bra.
SvaraRaderaKramar från Karin