fredag 18 juni 2010

Så snabbt allt kan ändras, från pigg till inlagd på barnkliniken bara på en timme

Idag var jag uppe innan sex för att köra och besikta bilen och sen körde jag och handlade inför resan till Astrid Lindgrens värld. När jag kom hem så var det en snabb kopp kaffe och en macka för att sen ta Ludvig till specialpedagogen på Hab. När vi kom hem var det nästan dags för att fixa lunch.
Jag åkte med pappa till fiskbilen och handlade lite sill och ny varmrökt lax som jag och Kristian skulle äta när barnen lagt sig.
När jag kom hem så gick vi alla ner till Ica och postade paket och sen gick vi bort till videobutiken för att skicka iväg något paket. Ludvig kände väl igen sig när vi kom till videobutiken och hans första fråga var, vad handlar man här, godis...
På väg hem så sa han, mina ben orkar inte gå mer så Kristian tog han på sina axlar och bar honom bort till en lekplats där han och Nora gungade på en gungbräda och sen tryckte Ludvig sig på magen och sa att han ville hem.
När vi stannade för att prata med grannen och deras hund så säger Ludvig, jag måste kräkas så han och Kristian sprang hem.

Jag ringde direkt till avdelningen för att höra vad och hur vi skulle göra med honom, vi ska ju iväg på måndag. De tyckte vi kunde avvakta till imorgon när ronden kommer men om det blev värre skulle vi höra av oss. Vi försökte få i honom extra kortison men de kom upp innan de hade landat så vi väntade en timme och gav han två nya men de kom upp de också.
Jag ringde igen och vi fick besked om att komma in, upp på avdelningen men att gå rakt in på ett rum och stanna där. Nu är han nerflyttad till infektionsavdelningen och har ett isoleringsrum för ingen vet vad det är. Tyvärr så var han svårstucken, frågan är om kärlen har läkt sen förra omgången för det är ju bara två veckor sedan.
Han fick sitt kortison intravenöst och han fick påkopplat någon saltlösning, vätska och det tog inte så lång tid förrän han började prata och komma tillbaka till medvetandet. När vi skulle åka iväg så orkade inte hans ben bära honom ner för trapporna så Kristian fick bära ner honom. Nu ska han tydligen ha druckit lite saft och lite vatten som han har fått behålla men tyvärr började det komma lite feber.

Mormor och morfar kom hit så morfar körde Kristian och Ludvig till sjukan och sen stannade de här och åt kvällsmat. Det var tur att de kom, Nora behövde sällskap och det behövde jag med. Just nu känns det som för mycket, någon gång rinner bägaren över och det känns väldigt nära just nu. Det känns som det alltid händer något när vi har bestämt att göra något kul.

En sak som känns konstigt är att förra gången Ludvig blev sjuk så visade han tydligt att något inte stämde, i helgen när febern kom då var han jätteorolig i kroppen och faktiskt inatt så har han varit väldigt stökig. Kan det vara så att han känner att det är något på gång men inte kan förmedla det. Faktiskt så senaste veckan har han varit orolig och muttrat enormt mycket, det är inte mycket vi har hört vad han har sagt. Tar hans virus och infektioner så mycket energi av hans hjärna att han inte klarar så mycket annat?

Nora ville sova i pappas säng och blev jätte ledsen när jag sa att hon kunde somna i sin säng och sen komma in till mig inatt. Hon blev jätte arg och ville absolut inte sova utan sitta och mysa hos morfar. Efter en stund sa jag att det var okej att hon fick sova i pappas säng (det är sällsynt att hon sover hos oss) och hon blev överlycklig och hoppade ner från morfar och kastade sig i min famn och så bar jag upp henne och hon somnade nog innan jag hade hunnit ner.
Hon behöver tryggheten när vi lever som vi gör, hon blev så ledsen när hon inte fick vara nära Ludvig när han kräktes, hon ville trösta honom och blev jätte ledsen när jag skrek på henne att hon skulle gå därifrån. Det var inte min mening att skrika, en ren reflex för jag ville inte att hon skulle få nått på sig. Det räcker med en som kräks, bara det är en för mycket.
Jag ska försöka komma i säng i normal tid och sen försöka sova men det är så svårt. Kan jag inte sova så kan jag alltid ligga o mysa med min fantastiska lilla flicka.

Ha en skön helg på er!

2 kommentarer:

  1. Åh, Madde, vad trist. Ska ni aldrig få ha lite lugn och ro?? Jag tänkte just idag när jag kollade din blogg på lunchen på jobbet (ingår ju i min rutin) att du verkligen skämmer bort oss med nästan dagliga inlägg. Jag blir alltid lite orolig när det inte är uppdaterat. Nu håller jag mina tummar så mycket jag bara kan för att helgen ska göra Ludvig gott och att ni sen kommer iväg på efterlängtad semester till Vimmerby.

    Många kramar från Karin - önskar så att jag kunde göra något för er

    SvaraRadera
  2. På nåt märkligt sätt klarar man mer än man tror, om man måste... Håller oxå mina tummar!
    Krya-på-kramar till Ludvig!
    Och styrkekramar till övriga familjen!
    Nina

    SvaraRadera