Idag testade vi att åka hem till mormor&morfar för att barnen skulle få bada och att vi sen skulle äta middag där. Ludvig var tveksam bara vi kom in innan för dörren, han som alltid har älskat att vara där. Vi fick av honom ytterkläderna och vi hade inte hunnit mer än inom dörren förrän Nora hade fått av sig alla kläderna och var i badrummet. Jag tog Ludvig med mig in där och han fick känna på badkaret och nöjde sig med att jag hjälpte honom av med sina kläder. I badet var han hur nöjd som helst och hade jättekul.
Därefter skulle vi äta men det var något som han absolut inte hade i sina tankar, han skulle bara gå. Han satte sig på golvet, han reste sig upp, jag satte honom på stolen och han hoppade ner och så höll vi på under nästan hela middagen. Han åt absolut ingenting, inte ens en droppe vatten ville han dricka. Vi stannade i nästan tre timmar men sen var det lika bra att köra hem, Nora var jättetrött och somnade i bilen så det var bara att borsta tänderna och stoppa henne i säng när vi kom hem vid 18.30.
Nu ska snart Ludvig i säng, vi ska vara på dagvården vid nio imorgon för narkosbedömning inför magnetröntgen på tisdag. Jag avskyr verkligen att han ska sövas igen helst eftersom jag vet vilken ångest han har inför det.
Förstår att det är jobbigt, men jag tror inte man behöver analysera hans svängningar för mycket! Att han inte räknade trappstegen igår betyder kanske inte att han inte kan det längre, utan att det finns så mycket annat i hans tankar just nu. För att få plats med allt nytt kanske han låter sånt han vet att han kan vila. Kan han inte få en sån där "pinne" (förlåt, men jag kan inte komma på vad det heter) så han kan känna sig för var saker och ting finns med hjälp av den? När han känner sig fram med händerna upptäcker han ju inte hindren förrän han är ända framme vid dem!
SvaraRaderaHoppas den nya veckan ger nya framgångar och mindre motgångar!
Kram,
Annika K
Jag var ju med Katarina till sjukhuset för sövning i fredags, och förra gången hon blev sövd (i 5-årsåldern, tror jag) mådde hon inte alls bra och var orolig och ledsen efteråt. I fredags skrattade hon bara lojt och hade det så skönt när hon vaknade till, sträckte lite på sig och sa: Jag tror jag sover lite till, och såg så nöjd ut. För mig som haft så dåliga minnen från förra gången (verkligen något jag kunnat ha ångest över och drömma mardrömmar om) var detta en underbar upplevelse. Jag håller tummarna för att det blir bättre även för Ludvig den här gången. Fast med en tonårstjej i sjukhussängen väckte det helt andra känslor, typ, här är en som kommer att gilla att bli berusad... så ska jag väl oroa mig över det i stället...
SvaraRaderaKram fr Karin