Vi väntar o väntar o väntar

Idag skulle läkaren vara tillbaka från sin semester och han ska ha fått två meddelande från oss. Vi vill självklart ha reda på svaren på magnetröntgen men vi måste även få hjälp med Ludvigs sömn. Det förstör för hela vår familj att han vaknar så tidigt, i morse var det klockan fyra och han somnade klockan nio igår kväll. Hade han bara varit tyst när han vaknar eller att han hade kunnat sitta och leka själv hade det kanske varit mer okej men han är högljudd, kastar sig av och an i sängen, trillar ner från sängen, skrattar och gör högljudda ljud.
Han är så speedad och det är en omöjlighet att få ner honom och jag förstår fortfarande inte hur hans lilla kropp orkar med. Pratade med psykologen i fredags och frågade henne, hennes svar var att hans hjärna och kropp har ställt sig in på att den inte behöver mer sömn.
Något måste vi ha hjälp med, vill väl egentligen inte ge honom mer mediciner men så som vi har det nu kan vi inte ha det i längden. Han lägger all sin energi på att vara uppe i varv och då kan där inte vara mycket kvar till allt annat han skulle behöva använda den till.
Håll tummarna för att läkaren ringer snart, mina är så hårt hållna att de snart är blåa.

Lite ångest inför morgondagen har jag också. Då är det ett års besiktning på Ludvig, ett år efter transplantationen. Då ska de göra njurfunktionstest och det tar fem timmar, måste gå ett visst antal timmar mellan provtagningarna så därför tar det så lång tid. De ska göra ultraljud på hjärtat, göra om ögonkontrollen (den som de gjorde när han var sövd), de visade tydligen inte samma resultat i sövt tillstånd som i vaket så imorgon ska de in och rota i hans ögon och han ska få lokalbedövning och när vi ändå är i Lund så passade de på att boka till käkkirurgen och tandhygienisten. Utöver det så är det de vanliga blodproverna som ska tas, sista vaccinationen och läkarundersökning så...känns som en lång dag imorgon med mycket protester och bråk från hans sida. Tänk om jag hade kunnat göra detta i hans ställe, innan har han ju varit helt med på vad de gör med honom men nu när synen är borta och kommunikationen är borta...fy för, jag lider med honom. Förr så berättade han ju i vilken ordning de skulle göra de olika sakerna, på vilken våning de gjorde de olika sakerna men hur ska det gå imorgon. Antingen blir han arg, skriker och stretar emot eller så blir det tvärtom, han går helt in i sig själv och säger inte ett knyst. Vet inte vad som är värst faktiskt.
Ett stort problem inför morgondagen är ju att hans kärl är så sönderstuckna så frågan är var de ska sätta nålen på honom. Inte ens narkosläkaren kunde sätta den vid MR:n så...