Livet som en bergdalbana

Vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva.
Livet lever vi verkligen som en bergdalbana för tillfället. Dagarna flyter på, en timme upp och en timme ner. Det pendlar verkligen från timme till timme just nu.
Ludvig är arg, frustrerad och glad om vartannat. Humöret pendlar hela tiden och vi är hela tiden på vår vakt om hur nästa timme ska bli.
I fredags tog jag Nora med mig till Ikea en sväng och sen på kvällen så kom morbror Patrik hit och åt middag.
I lördags var vi ute en sväng på lekplatsen och lekte en stund i solen. Ludvig riktigt njöt där han låg i den stora gungan men det varade inte så lång stund innan han blev trött så han och Kristian gick hem och jag och Nora stannade en liten stund till. På kvällen kom farmor och farfar hit på middag. De hjälper oss med en massa saker så det minsta vi kan göra är att bjuda dem på middag.
Idag körde vi en sväng till pildammsparken och matade fåglarna. Jag avskyr verkligen alla dessa stora fåglar som kommer närmre och närmre när man har bröd med sig men vad gör man inte för barnen? Ludvig verkade trivas i solen och han är helt fantastisk på att gå, vi ser att han har svårt att gå längre sträckor men han går utan protester. Det går inte fort och inte rakt men han går...bara det är stort.

Han kämpar som ett djur med allt han tar sig för, han är envis och kämpar för att få fram ord, där är ett tiotal ord som han kan säga genom att stamma fram dem men han gör det. Jag förstår att frustrationen är stor hos honom, att inte se, att inte kunna prata, att benen inte lyder honom, det har hänt så mycket hos honom. Vi ser och hör att han är riktigt förbannad här emellanåt, han försöker slå, bitas och rivas i ren frustration. Han har aldrig visat sådana sidor förr, aldrig som liten och inte heller stor men just nu gör han det men hur hade vi själv betett oss om vi hade hamnat i ett läge där vi inte kan berätta hur vi känner??? Jag hade nog inte nöjt mig med det är jag rädd för.

Denna vecka ska jag jaga läkaren för att höra om han har fått svaren på plåtarna. Fortfarande är det med delade känslor som jag vill ha svaren men det är bättre att veta så vi vet var vi står och hur vi ska gå vidare.
Läste en del intressant fakta om posttraumatisk stress och det gav mig ytterligare hopp om att det kan vara det som är orsaken till hans nuvarande beteende. Jag försöker övertala mig själv att om det är sjukdomen så hade det ökat mer under första halvåret och inte under andra halvåret efter transplantationen.
Fast som Kristian säger, vi kan spekulera hur mycket som helst till ingen nytta. Det är bättre med ren fakta så nu avvaktar vi tills vi får svaren.

Ha en bra vecka!