När det gäller beskedet från neurologen så måste jag ta det på det sätt som jag gjorde. Visst hade jag kunnat börja fundera och oroa mig fördärvad. Läkaren sa att även om jag visar symtom nu så säger det inget om att det behöver bli värre så det örat lyssnar jag på.
Jag har bestämt mig för att låta det vara så här, nu har de kontroll på mig och kommer att testa mig varje år. Har lovat mig själv och min familj att jag ska göra allt som jag kan för att hindra/stoppa/lindra mer och fler symtom. Läser ingenting om vad som kan hända för då skulle jag leta efter tecken på mig, hypokondriker som jag är :-) Det räcker att vi letar tecken på Ludvig och han behöver all vår hjälp nu. Det hjälper inte att fundera, tänka och grubbla på vad som kan hända, här tar vi en timme i taget, en dag i taget och så fortsätter vi.
Säger de att jag ska börja med sjukgymnastik så kommer jag att göra det, säger de att jag bör göra något annat så gör jag det.
Sa på skoj till Kristian igår efter beskedet att han kanske ska ta sina saker snabbt nu och springa innan han har halva familjen i rullstol, han uppskattade inte skämtet :-) men jag kunde inte låta bli.
Humorn är kanske inte alltid den bästa i vår situation, den är ganska grym men det är ett sätt att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar