Ensammen

När Ludvig vaknade i morse kunde jag nästan meddetsamma känna att detta här kommer att bli en ganska jobbig dag. Det märktes klart och tydligt på hans humör, syn och intryck.
När han satt på sitt rum och lekte så sa han, jag har drömt inatt. Jaha svarade jag, vad har du drömt då? Jag drömde om Lund och alla maskiner och slangar, stora saker svarade han.
Jag tänkte att jag frågar inte mer, det är bättre om det kommer från honom själv när han känner att han kan prata om det.

En stund senare så satt han och lekte med sitt smålego och precis som vanligt så hade han full koll på sina gubbar, frågade efter den "glade", "skäggiga", den med glasögon. Får han inte rätt så blir han ganska irriterad och det är inte så lätt att alltid hitta rätt gubbe till honom.
I varje fall så var det lego som han fick av sina kompisar på dagis som han lekte med. Då säger han, varför fick jag alla dessa paket? Jag svarade att det var ju för att han var sjuk och för att han skulle bo ett tag i Lund. Då säger han, fick jag dessa bara för att jag skulle bli ensammen?
Fy, detta var nog det hårdaste jag har hört under hela tiden. Samtidigt som det känns bra att han kan sätta ord på sina känslor så gör det så ont i hjärtat att höra det. Det är säkert så han känner sig, ensam.

Då kanske det inte är konstigt att det är en "dålig" dag idag med tanke på alla hans tankar och funderingar.
En liten kille på fem år ska inte behöva genomgå detta, en femåring ska vara bekymmerslös och få leka med sina kompisar, springa, klättra och bara ha det bra. Han ska inte behöva ha dessa tunga funderingar i sitt lilla, lilla huvud. Tänk om jag bara kunde ta en liten del från honom.
Mitt hjärta gråter för honom idag, mer än andra dagar.