Ögonkliniken

Idag var det då dags för kontroll på ögonkliniken i Malmö, vi har ju gjort två försök i Lund men det har inte fungerat alls. Nu gjordes det hos den läkare som Ludvig har gått till sen han var 1,5 år. Vi hade tid till 8.30 vilket var bra för då tänkte jag att det inte kunde ha kommit så mycket folk med bakterier o infektioner. Detta är på ögonkliniken där även vuxna går så...

När vi kom så var där redan ganska mycket folk i korridorerna och flera av dem satt o hostade och snörvlade. Jag tog Ludvig i handen så han gick längs in mot väggen och jag gick som skydd :-)

I väntrummet var det bara vi till en början men snart kom det ett par till så efter vi hade träffat sköterskan som testade synen så satte vi oss längs ner i korridoren för att slippa sitta med andra. Låter hemskt men ännu hemskare är det om han blir smittad av något.

Testet gick inte alls bra, han såg inga bokstäver alls idag och bilderna som sköterskan visade såg han ett par av. Där när man tittar på alla prickarna och ska se bilder på, där såg han ingenting alls.
Sköterskan märkte att han blev utmattad, han satt och pustade högt när han inte klarade något eller när han kände sig obekväm så hon lämnade över till läkaren.
Läkaren kollade lite, tog fram små bamse klistermärke som han skulle titta på. Han tog de i handen för att se vad det var och sen stoppade han ner dem i byxfickan :-) Det var nog inte riktigt meningen att de skulle hamna där men...hon lät honom hållas för några stycken.
Det är som vi har misstänkt, hans syn har försämrats drastiskt eller rättare sagt synintrycken. Det som är det konstiga är att ibland kan han se hur mycket som helst och ibland väldigt lite. När han tittar när han pratar med oss så tittar han inte rakt på oss utan snett neråt och samma sak idag när han skulle titta på bilderna så var det som om han tittade mellan bilden och snett ner på golvet.

Det som kommer att ske nu är att vi ska träffa en sydpedagog från Lund som jobbar med CVI barn och så ska hon testa honom genom lek för att se var och vad han ser samt att ge oss tips och ev hjälpmedel till honom.
Till slut sa läkaren att vi får hoppas på det bästa att det kommer att rätta till sig till viss del efter medicinering. Det är inget vi lägger så stort hopp till utan stannar det bara här och han kan lära sig att leva med detta handikapp så är det bra.
Vi märkte på läkaren att hon blev tagen av att träffa Ludvig, att hans syn hade förändrats så pass på så kort tid. Vi var hos henne i juli eller augusti förra året så det är bara ett halvår sen.

Nu ska vi ses igen om en månad och det känns tryggt, hon är så bra och så engagerad i detta. Det var hon som remitterade till en magnetröntgen på hjärnan och det var då de upptäckte förändringarna så vad hade vi gjort om inte hon hade skyndat på det?

Måste säga det en gång till, vi har haft sådan tur i vården. Att alla är engagerade och ihopkopplade på något sätt.