Rastlösa är vi nog allihopa

Eftersom jag inte riktigt vet hur jag känner mig så ordnade Kristian så att han blev ledig torsdag och fredag så han kan vara hemma och hjälpa mig med barnen.
Jag känner mig lite rastlös i kroppen, blir så lätt irriterad, har inget tålamod osv. Hoppas att det går över nu så Kristian kan jobba som vanligt nästa vecka.

Vi är inne i en ganska jobbig period med Ludvig just nu, ja även med Nora eftersom hon är en härmapa och gör som Ludvig.
Vi är tillbaka till ett evigt velande med honom. Han vill men vill inte och det gäller det mesta. Han ska äta, men ska inte äta, får han inte äta, ska äta, vill inte, är inte hungrig, är hungrig och ja ni förstår säkert. Det är då inte bara maten som det är så med.
Pratade med psykologen idag eftersom vi var hos ögonläkaren igår, tänkte att med ögonläkarens utlåtande så blir det ännu större tryck inför skolstart.
Jag berättade då för henne om Ludvigs bakslag, hur han agerar. Vi ska inte klaga för han gör grymma framsteg i annat men... Hon sa att hon tyckte sig se en röd tråd i det hela...rastlösheten, att han är uttråkad och vill att det ska hända saker. När han är uttråkad så kommer frustrationen och då kan det bli så här.
Då är vi tillbaks till ruta ett, vi vuxna kan inte tillgodose hans behov på samma sätt som barn i hans ålder kan.
Han ställer ofta frågan, är där stängt på dagis, kommer jag att börja där igen osv.
Det är tur att han har Nora, de leker faktiskt ganska bra ihop men det är mycket på hans villkor och Nora är snäll som fogar sig efter hans lek. Hon är grymt lyhörd och lyssnar till minsta lilla vad han säger och innan han har sagt meningen klar så har hon hämtat och kommit in i hans lek. Grymt samspel mellan dem och det kommer att bli väldigt ensamt för Ludvig den dagen Nora får börja på dagis igen.

Det är ju också så att Ludvig har innan nöjt sig med att sitta mycket framför tv:n men det vill han inte längre, han vill klättra, springa, busa, leka så som barn gör, han vill ha någon att prata med, han vill ha sällskap och ja listan kan göras lång.

Så det är inte bara jag som känner det som om vårt hem är ett fängelse, det är nog hela familjen som känner sig instängda. Tänk bara att få köra ner till Vellingeblomman och titta på påskbyn och sen ta en fika på det mysiga kaféet. Visst jag kan köra ner med Nora men Ludvig då, vi kan inte berätta något för honom för han blir så ledsen och frustrerad över att han inte kommer iväg någonstans. Då är det lättare att jag kör någonstans själv för då slipper vi konflikten om varför det bara är Nora som får göra något. Det är bara synd om Nora för hon blir också isolerad.
Igår var jag på Mobilia och när jag kom hem frågade han mig var jag hade varit och när jag svarade honom så sa han, att när jag blir frisk då ska vi åka till Mobilia och äta på McDonalds och sen ska vi till BR gubben. Det ska vi verkligen göra, är det hans önskemål så ska jag lätt uppfylla det så fort vi bara får.
Jag åkte iväg och fikade med Sussi igår på Ikea, supermysigt att träffas igen efter en så lång tid. Ludvig tittade stort på mig när jag åkte iväg och så sa han, kommer du hem igen. Visst jag kommer om en stund, du sover kanske men jag är här när du vaknar.
Idag när vi satt och åt middag så sa han, var åkte du igår kväll och när kom du hem igen, kom du hem i natt. Han har sån grym koll på allt. Jag blir lika förvånad varje gång han öppnar sin mun. Lider samtidigt så med honom med hans syn svårigheter och att han är så ensam och så instängd i vårt hem.