Barns frågor och funderingar

Ludvig följer med till dagis och lämnar/hämtar Nora och givetvis så möter han sina dagiskompisar. De tycker säkert att det är jättekul att han kommer för det är ju så länge sen de sågs. Nu börjar han mjukna när vi kommer dit, tror han börjar känna igen fler och fler men ryggar när det kommer för många på en gång. Han har svårt att uttrycka sig och det är viktigt att barnen kommer fram ganska nära honom och kanske tar på hans arm och säger hej, inte för många på en gång för då blir det för många både syn och hörselintryck men jag förstår att det är svårt att låta bli.
En del frågor har det blivit och det är ganska intressant att lyssna när barnen pratar.

Igår när vi skulle gå hem så kom två barn från en annan avdelning springande fram till oss och skulle säga hej. Ludvig tittade lite generat på barnen och flickan säger, Ludvig ser lite konstig ut och pojken säger, ja det är för han har glasögon. Hmm, vad svarar man? Så jag sa, hans ögon ser inte så bra längre och det kan vara därför att det ser lite konstigt ut. För vi tycker inte att han ser annorlunda ut, kanske lite kortare hår och lite längre. Då säger de, är det sant att han har bytt blod, att han har bott på sjukhus. Ja det är sant, han har bytt sitt blod och då bodde han lång tid på sjukhuset. Sov ni hos han då? Jadå en av oss sov hos honom och en sov hemma med Nora. Jaha, fick ni låna en säng där då? Tänk så många frågor barn har.
Det var därför vi tyckte det var så viktigt att informera föräldrarna på föräldramöte så de kunde vara beredda på sina barns frågor.
Jag tycker det känns så skönt att de vågar fråga oss också när vi kommer.

Idag när vi hämtade Nora så var barnen på väg ut och då var alla i kapprummet. Två, tre barn gick fram till Ludvig som stod precis vid dörren. De försökte få kontakt med honom men han mest bara stod där och visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig. Då säger det ena barnet, han kanske sover fast med ögonen öppna, eller så hör han inte oss eller förstår inte oss.
Hur förklarar man för barn om Ludvigs situation, att det krävs tålamod med honom, att det måste vara försiktigt man närmar sig honom och ja jag vet knappt själv hur vi gör. Han vet säkert inte själv, han har tappat så mycket av den sociala kompetensen.
Han är en person när han är hemma eller med personer som han är trygg med och en person när vi möter nya människor eller när vi kommer till ställen där det är många.

Idag när barnen lekte i trädgården så sa han själv för första gången, jag vill vara där Nora är, jag vill leka som Nora. Ett stort steg, att veta vad han vill och att han ville leka med någon och inte bara med låtsaskompisarna och nallarna. Barnen satt tillsammans i sandlådan och lekte i eftermiddags och det var så mysigt att se.
Ludvig har även börjat prata om att när han är stor så ska han jobba och så ska han ha en cabriolet att köra till jobb och så ska han ha många kompisar, jättemånga riktiga kompisar och inte låtsaskompisar. Det svider lite att höra, tecken på hur ensam han är men samtidigt så vet vi att han inte orkar hur mycket som helst och var drar man gränsen?