Ett år har gått...

Exakt för ett år sen började denna mardrömsresa. Kommer så väl ihåg att jag hade telefon tid med neurologen doktor L efter lunch. Jag hade ordnat med mitt schema så att jag kunde gå ifrån på rast för att ta samtalet. När han ringde så minns jag bara att han sa att bilderna och provsvaren såg inte så bra ut utan han ville träffa oss personligen och utan barn. Mitt hjärta nästan stannade, vi fick en tid på sen eftermiddag en dag före helgdag, måste ju vara något extremt allvarligt. Men aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att det var så här allvarligt. Jag fick skjuts hem från jobb och hemma mötte jag Kristian som hade fått åka och hämta Ludvig på dagis eftersom han hade ont i örat.

Har aldrig gråtit så många tårar i hela mitt liv som jag gjorde dessa första dagar efter beskedet. Läkaren sjukskrev oss med omedelbar verkan och jag har inte jobbat sen dess.
Efter några dagars läsande om mardrömssjukan och mängder av tårar insåg jag att ingen mår bra av att jag är ledsen och bara gråter, det var ju nu vi behövdes som mest.

Detta år som har gått sen vi fick beskedet har gått konstigt nog väldigt fort och tänk så mycket som har hänt.
Vi är på "rätt" sida av sjukdomen, han har fått sin transplantation vilket vi inte hade en aning om, om han skulle få det eller inte. Allt beroende på hur långt sjukan hade gått.

Detta året har inneburit förtvivlan, ångest, oro, hopp och glädje. Kommer säkert att vara så minst ett år till men...vi tar en dag i taget.

Det viktigaste vi har lärt oss detta år är att man ska aldrig ta någon eller något för givet, livet kan ändras på bara ett par minuter.
Vi har sett vem som finns här för oss, fått nya bekantskaper, nya vänner, gamla som finns kvar och gamla som "försvunnit"

Så ta vara på och var rädda om er själv och varandra!