Funderingar inför skolstart

Jag tror att alla föräldrars fasa är att ens barn ska fara illa, att inte bli accepterad och få vänner, att inte klara av alla förväntningar på dagis/skola osv.

När Ludvig började på denna förskola som han går på nu fast på en annan avdelning så märktes det i början att han inte trivdes.
En helt ny förskola med bara några barn som började, det är annorlunda nu för nu är där mer än fullt :-) men i varje fall, där var inte så många barn i början. Det var kanske åtta-tio stycken och bara pojkar. Ludvig har alltid lekt bäst med flickor, antagligen för att de inte är så aktiva och snabba i vändningarna, vem vet.
Det hände ofta att han kom hem och sa att han inte ville vara på förskolan och ville hellre vara ett äppelbarn (där han kom från tidigare). Vad jag förstod så var det mycket tävlingar sinsemellan barnen, de skulle springa fort, de skulle klättra och göra saker där Ludvig inte hann med riktigt.
Detta sved i magen hos oss som föräldrar och vi tog upp det med personal så det redde ut sig. Det blev även annorlunda när en specialpedagog togs in, Nora började på dagis och de flesta utav barnen som gick där från början kom från andra byar runtom och de hade begärt överflyttning till andra ställen.
När vårterminen började igen så var det bara ett fåtal barn kvar och endast en jämnårig med Ludvig och där hade mamman begärt överflyttning till annan avdelning med fler jämnåriga. Jag hade berättat för henne om Ludvig, att han inte trivdes så bra och att han inte alltid hann med när det var tävlingar, klättring osv. Hon fick överflyttning till sin son och när vi pratade om att hon inte kunde ha honom kvar där eftersom det inte fanns jämnåriga, jag påpekade då att Ludvig är ju lika gammal. Då får jag till svar, jamen, min son har inget ut av att vara med Ludvig, det ger honom inga utmaningar. Något i den stilen lät det, det är inte ordagrant men ni förstår innebörden av det.
Det är här jag funderar, om vi föräldrar tänker så (som tur är så är det väl minoritet) vad lär vi våra barn då.
Hur blir det då i skolan, då är barnen större och lyssnar mer på varandra och hemskt att säga det men mobbing går väldigt långt ner i åldrarna. Vi vuxna måste vara förebilder för våra barn och inte vara så rädda för det som är annorlunda. Jag säger inte att Ludvig eller att vi alltid gör rätt för så är det inte men vi försöker uppfostra barnen att så som man själv vill bli behandlad så måste du behandla andra. Alla är lika mycket värda oavsett handikapp, färg, kön, problem osv.
Jag tänker så att mina barn lär sig mycket av att träffa olika personer, det behöver inte ge utmaningar men de lär sig att alla är lika värda och att vi alla är olika.
Visst krävs det vissa utmaningar för barn men man måste även acceptera att alla springer inte lika fort, alla kan inte klättra högst men de barnen är superduktiga på något annat som de kan dela med sig av eller??

Ludvig fick flytta till annan avdelning som passade honom bättre med tanke på hans synproblem, hans CVI och där trivdes han som fisken i vattnet medan han gick där. Han pratar fortfarande om sitt dagis. Ska även säga att han trivdes på första avdelningen också när det kom in andra barn, barn som han lekte med och som han mer kunde ty sig till.