Ludvig och Nora träffar inte sina kusiner så ofta men Ludvig pratar mycket om dem. Har full koll på vad de heter, var de bor, vilket område de bor i, när de fyller år osv.
Idag vid middagsbordet nu ikväll så började han igen, vad heter mina kusiner? Han svarade själv precis som vanligt.
Rätt som det är så säger han, mina låtsaskusiner, de bor i England och pratar engelska.
Jaha, vad svarar vi på det. Är det ett tecken på att han saknar kusinerna och att det går för långt mellan gångerna eller är det något annat?
Efter det började han prata om kompisar, låtsaskompisar, vad mina kompisar heter, vad vi ska göra imorgon och ja munnen gick i ett, precis som vanligt vid middagsbordet :-)
Ibland önskar jag att man skulle kunna tolka vad han menar när han pratar. Eftersom Ludvig är en sådan person som har ett grymt minne, är så medveten om allt runtomkring, lyssnar och suger åt sig av allt så undrar jag inte om där är något bakomliggande i allt han säger. Kanske vi som överreagerar men...tanken finns där hela tiden.
Ludvig verkar ha ett öppet sinne där hans tankar liksom bubblar ut nästan meddetsamma när han tänker dem? Så känns det med Malin i alla fall. Kanske att vi kan ses något i Påsk? Vi är lite lediga iaf - lekplatsläge kanske? På dagis hade en av flickorna fått glasögon och "alla" hade skrattat åt henne men inte Malin för hennes kompis Ludvig har glasögon och det är bara fint på honom. (obs Malins version - kanske skrattade hon mest av alla?) Vi var i kyrkan idag och präst-Kristina skrämde barnen ordentligt genom att spela Rädslan. Nästan onödigt otäck faktiskt...
SvaraRaderaKram från Karin