Fortsatt inlagda

Har egentligen inte så mycket att skriva här idag.

Ludvig är fortsatt inlagd och hur länge det blir denna gången vet vi inte. Allt tyder på ett virus som har angripit hans urinblåsa/rör och att han har fått en antibiotika och att de ska börja med en behandling i droppform imorgon. Den behandling ska han ha en gång i veckan tills det försvinner och det kan ta upp till fyra veckor. Det tråkiga med den medicinen är att biverkningarna är att hans lever och njurar kan ta skada så innan de sätter droppet så ska han ha två sorters tabletter i förebyggande syfte men det har vi varit med om tidigare.

Livet är bra konstigt, tänk vad denna lilla pojke har gått igenom. Inte nog med att han har en ovanlig och dödlig sjukdom, när han väl får chansen att göra en BMT för att försöka stoppa sjukdomsförloppet då drar han på sig alla konstiga biverkningar av mediciner och skador av benmärgen. Får det vara hur orättvist som helst, finns det inga begränsningar?? När ska det ta slut, när kommer vår älskade lilla Ludvig tillbaks till oss. Just nu är det bara små korta stunder som han är sig själv, resten av tiden är han i sig själv eller försöker bearbeta alla intryck och allt som har hänt tidigare i hans korta liv.

Pratade med psykologen nu ikväll och hon sa just det att inte för att såra eller så men det är inte Ludvig så som han är nu och målet är att hitta en struktur som passar för oss och honom och för att hitta tillbaks till en vardag som inte enbart består av konflikter.
Hon sa att vi skulle försöka sova gott och ta hand om oss men hur sover man gott när livet är helt upp och ner vänt?? Någon som har tips på det.
När jag lägger mig ner på kudden så kommer allt över mig, tankarna snurrar, jag blandar ihop allt gammal och nytt så drömmarna är en soppa av allt.
Inte nog med det, nu känns det som om det spökar här också. Precis när vi hade fått besked om Ludvigs sjukdom så vaknade jag flera nätter av att någon gick i huset, pratade tom med Nora för jag trodde det var hon som kom gående i hallen men det var det inte för hon sov så sött i sin säng. Då undrade jag vem det var som ville säga oss något men fortfarande vet jag inte vem eller vad det var. Det försvann men nu igår kväll när jag hade lagt mig så hördes det igen, precis som om någon är i huset och idag när jag stod och lagade mat så rasslade mina nycklar till och det borde de inte kunna göra eftersom de låg ner. Hade de hängt så kunde det ha varit vinden eller något som gjorde att de lät men...
Så frågan är, är här någon som vakar över oss eller är det någon som vill säga något eller är det bara jag som börjar bli konstig i huvudet...

Nu säger jag godnatt och ska försöka vila mitt trötta huvud och samla krafter för att ta över sjukhusvistelsen.