Pepparkaksbak

Ikväll var det pepparkaksbak på dagis, vi föräldrar använder vår fantasi och bakar en stor pepparkaka som sätts upp på en kartong och slåss in i cellofan. Förra året gjorde jag en Bamse (figuren bamse) men det var lite för invecklat för mig som inte är intresserad av pyssel och inte bra på att rita. I år gjorde jag det lätt för mig, gjorde vars ett stort hjärta som jag dekorerade med deras namn i glasyr och lite glasyr o strössel runt om dem. Det var trevligt att komma hemifrån och prata med andra än bara sjukhusmänniskor. Det börjar bli ganska enformigt nu.

I fredags kom det in en familj på sjukhuset som har varit där innan också så vi har pratat med dem och då säger pappan i familjen, jaha är ni kvar eller har ni kommit in igen. När jag svarade att vi var kvar så säger han, är här fler kändisar eller är det bara nya familjer?
Läget med Ludvig idag är ungefär detsamma, han krampar med jämna mellanrum, har dock kommit blod i urinet igen vilket inte läkaren var förvånad över. Han hade blivit mer förvånad över om det hade försvunnit på en vecka, detta virus brukar sitta i längre. Ludvig fick ett av sina vanliga utbrott när läkaren var där och då sa jag till Ludvig att han skrämmer iväg läkaren men då sa han att det kan vara så att Ludvig inte känner sig så trygg när han kommer in och att det är avvikande i Ludvigs värld och ja vem vet. Läkaren var med tillsammans med sköterskorna när psykologen var där och pratade så han tog till sig väldigt mycket av vad hon hade att berätta om Ludvig. Det känns otroligt skönt att personalen verkligen bryr sig om honom och att alla vill honom väl, att de försöker göra så han känner sig trygg trots alla problem han har.

Imorgon ska jag försöka hitta energi till att putsa fönsterna så att jag kan sätta upp adventsljusstakarna. Hoppas på någorlunda väder för det känns ganska meningslöst att putsa dem om det regnar. När det är gjort ska jag och Nora åka till Lund och avlösa Kristian.

Det som känns svårast i hela den här situationen är när Ludvig gråtande säger, jag saknar hemma, får jag aldrig mer komma hem, jag måste hem för Nora saknar mig. Då gör det ont i hela själen.
Som du sa Annette, man får se till de positiva bitarna och ta ett litet steg i taget och fira varje uppgång. Positivt är att hans värde ligger bra, vi har fått ny medicin som inte gör han så förvirrad, inga stora förändringar än så länge på hjärnan.
Vi firade igår när Nora fick komma in på rummet, då hade vi bakelser med oss.
Helt ärligt så stannar vi gärna lite längre denna gången än behöver åka in igen för samma sak. Nu får han medicin mot viruset och han får morfin vid behov när han skriker av smärta.