Oro, ångest o ja allt man kan komma på

Nu har Kristian precis åkt in till Lund med Ludvig. Vi såg innan idag att hans ena hand svullnade lite men det gjorde den när han var inlagd också men det la sig igen så vi tänkte att vi avvaktar. Nu när han var uppe och kissade så tyckte jag hans fötter såg konstiga ut så när jag hade hjälpt honom upp i sängen igen så kände jag på dem, det kändes som gelé precis som hans hand. Jag ringde till avdelningen och pratade med en barnsköterska och hon sa att det symtomet kallar de kuddiga händer/fötter och ja det kändes faktiskt lite som kuddar. Han har skrikigt mycket när han har kissat idag igen, samt att idag har han varken velat äta eller dricka.

Svärmor och svärfar kom hit vid tio och då gick jag och svärmor ner till en nyöppnad butik och tittade och sen gick vi och handlade fika med oss hem. När vi kom hem var både pappa och farfar helt slut eftersom Ludvig hade skrikigt, grisat vid matbordet, gnällt osv så han satt uppe i sin säng och skrek och Nora stod i köket och skrek för att hon inte fick saft.
Jag gick upp och hämtade Ludvig och när han kom ner sa han att han var hungrig och vi tog fram lite mer mat och fixade fika till oss andra. Jag kämpade för att få honom till att dricka men då var det, nej jag är så mätt, jag är så trött, jag fryser, jag orkar inte, jag vill ha saft, jag vill ha juice osv. Tålamodet tryter och jag tror att både jag och Kristian är nära bristningsgränsen med tanke på att om Ludvig är vaken 12 timmar så skriker, gnäller eller piper han 8 av dem. Vad händer när tålamodet tryter, man blir arg, frustrerad, ledsen och skriker på honom för att nå honom så han förstår vad vi menar. Vi vill ju bara att han ska må bra men han förstår ju inte det. Farmor försökte ta över och hon pratade lugnt med honom och försökte få honom att dricka något av de tre glasen han hade framför sig men utan resultat. Farmor sa samma sak, man är så hjälplös när han inte är kontaktbar. Vi blir så ledsna, vad kan vi göra? Igår var det samma visa, han bara var arg mest hela dagen och den ena gången tog jag honom i min famn och höll honom tätt intill mig för att få honom lugn men han bara sprattlade och kastade sig fram och tillbaks så det hjälpte inte denna gången. Tror det tog hårt på farmor och farfar att se Ludvig på detta viset och jag kan inte förklara känslan för hur det är när han är så här. Det gör så ont att vår lilla charmiga Ludvig inte är som han alltid har varit, var har humorn tagit vägen, alla hans goa små kommentarer, var är dem. Hans bästa kommentar nu är, skrik inte till mig, jag måste vila huvudet :-) ja jag också svarade jag honom, så om du slutar skrika så slutar jag och då kan vi båda vila huvudet men det gick inte fram.

Kristian ringde för en stund sen och sa att de hade fått ett rum och att han hade pratat hela vägen till Lund om att han bara skulle prata och lämna prover och att han sen skulle hem och sova. Kristian försökte förklara att han skulle sova där men det gick inte fram. Sköterskorna hade tagit kontakt med läkaren så han hade ordinerat vilka prover som skulle tas så nu är proverna tagna, både blodprover och urinprov är skickat för analys och de har satt in dropp på honom och de har gett smärtlindring för vi vet ju faktiskt inte om han har ont.

Jag har sagt till mig själv att aldrig mer bli arg på mina barn och jag ska aldrig mer skrika åt dem. Mest tänkte jag väl så när vi fick beskedet om Ludvigs sjukdom och nu när han var så sjuk men det hjälpte inte länge för som sagt när tålamodet sjunker så glömmer vi allt vad vi har sagt innan och är tillbaks till skrik och gorm. Så slutsatsen nu är nu sitter jag här hemma med mitt dåliga samvete eftersom jag har varit så arg på honom idag, vi vet ju faktiskt inte hur ont han har eller varför han beter sig så här, så ångest och oro jagar mig nu men det är väl så det ska vara eller??