Graft-versus-host (GvH) sjukdom kan översättas som ”transplantatets reaktion mot patienten”.
Vid stamcellstransplantation transplanteras hela immunförsvaret. De nya, transplanterade vita blodkropparna kan uppfatta patienten som främmande (eftersom blodkropparna befinner sig i en kropp den inte alls känner igen) och därför reagera mot patientens vävnader. I regel kan hela kroppen drabbas, men framförallt är det hud, lever och/eller tarm som brukas angripas.
Vid hudangrepp ses ett rödprickigt utslag som ofta är begränsat till handflator och fotsulor. I svårare fall kan hela kroppen angripas.
Förhöjda levervärden visar att levern är påverkad.
Vid angrepp på tarmen är symtomen diarréer, buksmärtor. illamående och kräkningar. Då måste dieten anpassas och ibland ges intravenös (via dropp) tillförsel av närning. För att förebygga GvH-sjukdom ges immunhämmande mediciner under de första 3-6 månaderna efter transplantationen.
Den akuta GvH-sjukdomen uppträder oftast i samband med anslag av stamcellerna under den första månaden efter transplantationen. Denna behandlas med kortison.
Kronisk GvH kan uppstå efter 100 dagar, eller mer, efter transplantationen.
Vid kronisk GvH-sjukdom uppträder ofta hudförändringar, torrhet i mun och ögon, munbesvär (en vitaktig streckbildning i kindslemhinnan), hosta och diarré.Kronisk GvH behandlas med kortison under längre tid och eventuellt andra immunhämmande medel.
GvH i måttlig grad kan minska risken för återfall genom att immunreaktionen även omfattar patientens sjuka celler och eventuellt kvarvarande sjuka celler dör då i ”striden”. Detta gäller cancerpatienter och inte Ludvig. Hos Ludvig vill man inte ha någon GvH alls.
Om man däremot drabbas av en kraftig GvH reaktion som läkarna inte riktigt lyckas få kontroll över kan det vara livshotande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar