Hokus Pokus

Ibland känner även jag för att bara säga Hokus Pokus som Ludvig gör för jämnan. Då skulle jag säga, hokus pokus dumma nya liv bort, hokus pokus gamla liv kom tillbaka.
Vissa dagar är tyngre än andra och idag är en ganska tung dag med huvudvärk för min del (väldigt ovanligt att jag får ont i huvudet men det börjar komma mer ofta nu).

Idag var det en stod dag för de flesta sex åringar, tänk vilken milstolpe i livet, att börja skolan, att börja förskoleklassen.
För vår sexåring är det bara ångest, han vill absolut inte vara i skolan och beter sig väldigt annorlunda än vad han har gjort tidigare.
Vi gick till skolan klockan åtta och mötte L och Ludvig ville absolut inte gå in i klassrummet men vi fick in honom. Varje sak han fick i sin hand bara kastade han i golvet, han drog nästan saker ur handen bara för att kasta iväg det.
Vid nio gick vi ut på skolgården för att möta upp alla andra barn som också hade skolstart idag. Ute är det inga problem och L sprang omkring på skolgården med Ludvig och när jag mötte dem så var där ett stort leende på Ludvigs läppar.
När de hade blivit uppropade var det dags att gå in i klassrummet igen och då började problemen igen, han satt med i ringen men ville absolut inte vara där. Han satt och sa hela tiden, tycker jag detta är roligt, ska jag vara här hela tiden...

Har pratat med massor av personer på Hab idag och den enda ursäkt vi kan ha för Ludvigs beteende är TRAUMA och det kommer i ett eget inlägg.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att vilja gå i skolan och känna glädje för att vara där. Detta är inte vår kille, han är inte sån till person. Ludvig är en grymt social kille som alltid hade lätt till ett skratt. Gud vad vi saknar honom och tänk om vi bara kunde säga Hokus Pokus kom tillbaka till oss.