Samtal med psykologen!

Idag när vi hämtade Ludvig så började jag och mamma att prata om det här med att Ludvig går så in i sig själv och blir mindre och mindre kontaktbar, vad det är som gör att det blir så här. Det har säkert en del med sömnen att göra, vi ser att han är mycket mer ostadig i benen när han har sovit för lite.
Vi pratade om det kan vara så att han stänger in sig i sig själv för att skärma av, för att bearbeta vad som har hänt, är det ett slags försvar från hans sida??? Kan det vara för att komma på nya strategier till hur han ska klara vissa saker???

I eftermiddags ringde psykologen för vi skulle boka in lite tider och då pratade vi just om det här med sömnen. Just nu är det sömnen som är viktigast att lösa, för att han ska må bra måste han få sova, för att vi ska må bra så måste vi få sova så det har blivit en ond cirkel.
Jag berättade för henne om vad jag och mamma hade pratat om och hon sa att man kan spekulera i det oändliga om vad det är men hon hade en teori men inget som man kan vara helt säker på. Det är som jag säger, måtte någon snart ta tag i allt, nu efter sommaruppehåll, någon som kan jobba med honom, hjälpa honom att bena upp allt som har hänt osv.

Hennes teori är att han känner att han inte kan lite på någon annan än sig själv för hela tiden har han gjort som han har blivit tillsagd, han har tagit sina mediciner, han har suttit snällt vid alla sprutor, han har blivit mätt och vägd, de kollade blodtryck och magmått tre gånger om dagen när han var som sämst och när han fick alla cellgifter. Trots att han hela tiden har gjort som vi har sagt så har den ena saken efter den andra hänt. För det första så hände det med hans tal, han sluddrade och vi kunde inte höra riktigt vad han sa, krasch där slogs benen undan för vi hade ju alltid förstått honom tidigare, sen kom det när talet blev klarare att han inte kunde förmedla vad han ville, krasch där slogs benen undan igen och nu är han totalt synskadad, vilken dunderkrasch för en sex åring som har hela livet framför sig och som verkligen har gjort han har blivit tillsagd att göra. Kanske inte konstigt att han går in i sig själv och bara litar på sig själv eller???
Vi sa ju, eftersom vi tyckte att han var så liten när vi fick diagnosen att han skulle byta blod för att han skulle må bättre...som vi lurades. Det är för sent att ångra sig nu men vi skulle ha berättat mer om denna elaka sjukdom för honom men hur gör man det för en som inte hade fyllt fem år?
Vi ska i varje fall nu varje gång han själv tar upp det här med ögonen berätta för honom att det säkert har med alla starka mediciner han fick, de mediciner som gjorde att hans hår föll av, det är dem som har gjort att han inte ser mer.

Jag som alltid försöker vara så optimistisk som möjligt, att alltid se det positiva har börjat tveka om han verkligen kommer att klara skolan. Psykologen sa att vi ska aldrig tveka på hans intellekt, han är fortfarande så smart annars hade han aldrig kommit på sina strategier om hur han ska ta sig ur sin säng när han inte vill sova, hur han sitter på rumpan när han ska ner för trappan och hur han räknar varje trappsteg för att veta när det är sista trappsteget osv. Det som gäller nu under detta första år i skolan är att han ska komma tillbaka till det sociala, att lära sig vara tillsammans med andra jämnåriga, hur man beter sig i dessa sammanhang. Hon sa att det kan ta upp till ett år innan han är tillbaka i det, kanske kortare men vi ska inte bli förvånade eller rädda om det tar så lång tid. Han har genomgått något stort på så många plan, så mycket mer än många av oss andra genomgår under hela vår livstid och han är dock bara sex år.
Hon ska träffa honom på tisdag och sen ska vi boka in fler tider.