Trauma

Efter skolan så gick vi hem och Ludvig kröp upp i sin säng och lekte medan jag förberedde lunch.
Efter lunch var det dags att packa ihop för att åka och träffa specialpedagogen på Hab och det kändes som Ludvig kände igen henne på rösten direkt trots att det är sex veckor sedan vi träffade henne senast.
De gjorde exakt samma saker som de alltid gör och Ludvig nappade direkt och kom ihåg vad han skulle göra, han busade med henne så som han brukar göra (inte riktigt lika mycket men försökte i varje fall). Sista momentet med leran ville han absolut inte göra, bara tanken på att röra leran och få den lukten på fingrarna skapar panik hos honom.

Vi pratade en del om hur vi ska fortsätta med Ludvig och jag sa även till henne att jag tycker det är jobbigt att få olika bud från alla olika inblandade. Jag tycker att vi borde få hjälp nu, att någon tar sig an honom och börjar ha samtalsterapi med honom för när jag har läst om posttraumatisk stress och trauma så är det massor som stämmer in på Ludvig. Som jag sa även till henne, det borde vara lättare innan han rent har gått in i sig själv. Hon höll absolut med, vi kan inte vänta och se vad som händer, se om det är sjukdomen eller om det är trauma. Det är det ingen som kan veta förrän vi har testat samtalsterapi.

Psykologen ringde sen ikväll och jag tog upp det med henne så nu är det klart, får vi bara klartecken från huvudansvarig läkare att hon får jobba med Ludvig så startar vi på torsdag. Hon tillhör egentligen inte vårt team så vi måste ha godkännande från överordnade. Vår ordinarie psykolog är föräldraledig till i januari så annars ska vi ha en vikarie tills dess och sen ska han in och ta över då måste det väl ändå vara bäst att Ludvig får ha den psykolog som har träffat honom tidigare. Är säkert inga problem men ska ta upp det imorgon när vi ska träffa läkaren.
Hon pratade mycket om trauma och en stor bit i det är att de sluter sig i sig själv och om vi tänker efter så är det inte bara ett trauma som Ludvig har genomgått utan ett par stycken och mer och mer börjar komma i fatt honom nu. Dels hela transplantationen var ett trauma, att förlora synen är ett stort trauma så...

En vän till mig frågade idag, är det något mer fel på Ludvig än att han bara har förlorat synen. Hmm, vad svarar man men jag kan förstå tanken och det är säkert många på skolan som har tänkt detsamma idag. Jag frågade hur hon menade, hon tänkte på det att han inte reagerar på omgivningen, att han inte intresserar sig för jämnåriga, att han inte svarar på tilltal osv.
Detta är ett vanligt drag hos de som har genomgått trauma så NEJ, det är inget fel på honom, han är en normalbegåvad pojke som BARA har genomgått så många saker som en frisk vuxen aldrig kommer att genomgå, räcker inte det???
Han är fortfarande den lilla smarta kille som det har kommit hinder i vägen för i form av att hjärnan låser sig och han inte kan få fram det som han vill. Han har så mycket inom sig som han inte kan omformulera till ord och det är därför han svamlar så ofta.

De ringde från synenheten idag och from denna vecka kommer de att komma varannan vecka för att jobba med Ludvig, att lära honom att orientera sig först och främst i hemmet. Hoppas de har lite bra tips till oss föräldrar också.

Nu känns det som om det börjar hända saker och det känns bra men samtidigt så känner jag mig lite stressad över hur vi ska hinna med allt. Kristian började jobba idag och from nästa vecka börjar de jobba skift, en vecka jobbar de morgnar och en vecka kvällar. Det underlätta kanske inte vårt liv direkt men så är det.