Åttonde dagen

Idag är en riktig skitdag. Började dåligt redan i morse, Ludvig var på ett gräsligt humör och arg som ett bi. När jag duschade honom så fick han ett utbrott och skrek att han var frisk och ville hem. Den första han kallade på när han vaknade var Nora, han hade nog glömt var han var någonstans.
Idag började de med en ny medicinering och inför den så fick han tre andra mediciner i förebyggande syfte, b la en mot allergier, alvedon och så kortison. Vid denna behandling var det en sköterska med och övervakade det hela och tog regelbundna kontroller. Så varje kvart tog de blodtryck, kontrollerade puls, syresättningen i blodet och så höll de koll på hans temp.
Han blev inte mycket gladare av blodtrycksmätaren som spände på armen med jämna mellanrum. Han somnade en stund innan lunch, helt slut av allt. Han åt som vanligt som en häst till lunch men sen somnade han igen och sen har han nästan sovit hela dagen. Av denna behandlingen, som slår ut hans antikroppar så kan det uppstå frossa och feber och mycket riktigt när behandlingen var avslutad så kom febern. Riktigt jobbigt att se honom idag, han såg så liten ut där han låg i sin stora sjukhussäng. Vi visste ju att det skulle komma någon gång att han skulle bli dålig, tänk det är ändå sju dagar han har klarat sig men det är ändå så svårt att se sin lilla snutt ligga där och vara helt frånvarande och bara slumra och sova, men ändå detta är bara början...