Trettionde dagen-isoleringen släppt

ISOLERINGEN är släppt-yippie.
Kristian berättade att han hörde något som skramlade där ute och in kom sköterskor och barnsköterskor och välkomnade Ludvig ut och öppnade upp dörrarna. Vi skulle haft videokameran här för vet ni vad han gjorde?? Han vände sig mot dem och tittade oförstående på dem, sträckte upp armarna över huvudet och gäspade och sen tittade han på datorskärmen igen och fortsatte spela sitt Dora spel. Vad ska man säga...
När det var dags för lunch tvärstannade han utan för matsalen, han tänkte inte gå in, han var inte hungrig, han frös osv.
När jag kom hade jag köpt polarbröd och så skulle jag sätta in min mat i kylen och då fick jag Ludvig med mig dit. Han satte sig på en stol och jag bredde macka till honom. Han åt två stycken, drack vatten och sen åt han kex som han doppade i mjukost.
Efter det gick vi tillbaks till rummet och så spelade han spel och sen gick vi en liten runda igen här uppe på avdelningen men han blev ganska fort trött så då gick vi in på rummet igen och han tittade på Nils Karlsson Pyssling för vilken gång i ordningen vet jag inte :-)
Till kvällsmat var det lasagne men idag var han inte alls sugen på det. Vi poppade popcorn och han åt en skål med det och drack ramlösa till och nu ikväll sa han att han var hungrig och ville ha macka utan kanter (polarbröd) så jag bredde två stycken och de slank lätt ner. Det är underbart att se, aptiten börjar komma tillbaka så nätt.
Läkaren var inne och pratade med Kristian innan jag kom och då hade han sagt att vi kommer inte hem denna veckan utan om allt går som det ska så kommer vi hem i början av nästa vecka men det kommer att bli regelbundna besök här på sjukhuset. De måste ta prover regelbundet på honom för att vara ute i god tid om några värden ändrar sig. Det vi ska vara uppmärksamma på nu är, hudförändringar, diaréer och gula ögon för det är tecken på GVH, transplantationssjukan och det vill vi inte ha.
De har gjort analyser på hans blod och som det ser ut nu så är alla hans egna celler borta, det är bara givarens som arbetar i hans kropp och det är mycket positivt. Tänk om det hade funnits de gamla sjuka kvar, det hade inte alls varit bra.
Jag pratade med psykologen idag, tog just upp det här med hans beteende igår och hon höll med om att vi gjorde rätt men att börja i liten skala men som hon sa, vi som föräldrar kan ju se vad han kan klara och vad han inte klarar. De hade haft han uppe som samtalsämne i ett utredningsteam och där hade hon sagt att hon ville fortsätta hålla kontakten och vara till vår hjälp och det hade tagits emot positivt av vår läkare i Malmö och det känns kanon för bättre psykolog kan man inte få.