Fjortonde dagen

Tänk det har gått två veckor på sjukhuset nu. Idag var det inte alls bra, han hade ingen röst alls, vill inte äta för det gör så ont i halsen och tungan. Läkaren sa att dels bakterierna han har i magen gör att han får kramper och sen eftersom alla slemhinnor är skadade, uppe ifrån munnen ända ner till tarmen så dels så svullnar det och så bildas det mycket slem som måste komma ut, antingen i kräk eller diarré.
De satte in starkare smärtlindring till honom idag och det tog ca en timme innan man såg ett litet leende från honom. När eftermiddagssköterskan kom in på rummet med hans medicin så sa hon oj vad du ser ledsen ut idag, men så hade han sett ut hela dagen pga smärtorna. Modig vill han vara också och inte skrika och beklaga sig men man ser så tydligt när det gör ont i hans mage för hela han kryper ihop och så håller han andan. Efter bara ett litet tag så släpper det och han andas ut. Oftast hör man bara ett litet ajajaj min mage, det gör ont i magen.
Jag gick ut och hämtade lite vaniljyoghurt och en piggelin till honom så en halv glass och fem skedar yoghurt fick han i sig. Då fick vi reda på att glassen var kall och yoghurten sur :-)
Innan jag åkte hem så öppnade vi en påse popcorn som han började äta av. Sköterskorna sa att bara han äter så spelar det ingen roll om vad men de tyckte det var konstigt med popcorn, de borde göra mer ont i halsen. Kristian berättade sen att de fick inte stanna länge i magen utan kom upp igen. Nu ikväll hade han fått ett knäckebröd som inte heller mer än kom ner och vände för att sen komma upp igen. Läkaren sa att de skulle avvakta till imorgon med sonden. Frågan är om inte sondmaten också kommer upp eftersom inget får stanna en längre tid.
När jag åkte hem så sa jag hejdå till honom, då tittar han upp från sin film och säger, tack för fikat :-) Väluppfostrad och artig trots allt han går igenom :-)
Jag kan inte förklara hur ont det gör att se denna lilla glada, pigga, busiga pojke som har förvandlats till en zombie som sitter i soffan eller sängen och tittar på film. Om han ens gör det, det ser mest ut som om han bara stirrar ut i intet.
När jag hade klippt hans naglar idag så sa han, mamma nu har jag inte ont i magen, nu är jag frisk så jag kan åka hem.
Han säger, jag saknar hemma, jag saknar Nora och jag vill leka med henne, dansa med henne på mitt rum. Nora springer runt här hemma och letar efter sin Uvig.
Idag gör det ont i mig, efter att ha blivit illa bemött av en satkäring på försäkringskassans kundtjänst så känns det som om allt rasade idag. Jag är så ledsen över att livet är så orättvist, att jag inte får ha hela min familj runt om mig, att mina barn inte får ses, lider med Kristian som inte varit hemma på en vecka, över allt elände på barnonkologen (alla sjuka barn som är så fantastiskt tålmodiga), alla personer som sitter på myndigheter som inte har någon empati. Ja listan kan göras lång...
Ikväll ska jag bara tycka synd om mig själv och må riktigt dåligt och låta min ångest vara för att sen ta nya tag imorgon. Någon sån här dag måste man väl ha för att orka vidare??