Stolt mamma

Vilken skillnad på vädret från igår till idag, det var som dag och natt. Glada blev vi eftersom vi skulle på besök med Ludvig till Lund.

Efter en liten lunch eller snarare mellanmål så tog jag och Ludvig bilen vid halv tolv och körde till Lund. Vi skulle inte vara där förrän 12.45 men bäst att vara ute i god tid, visste ju inte hur vägarna såg ut.
Först var det ett besök på kardiologen, där de först gjorde ett EKG och sen ett ultraljud på hjärtat. Ludvig var noggrann med att påpeka att idag skulle vi göra två saker, först lyssna och titta på hjärtat och sen prata med doktor D.
Vi tog av honom skjorta och skor och så fick han väga o mäta sig. Hjälp vad han växer, undrar om det är "tyskens" gener :-) (donatorn är tysk)
Ludvig la sig snällt på britsen och sa inte ett ljud när de satte på "plåsterna" inför EKG:t, han rörde inte en fena. Hon gjorde testet och sen tog hon av de som skulle av och lät ett par sitta kvar inför ultraljudet. Då skulle han ligga på sidan men han rörde fortfarande inte sig, jag hjälpte honom att komma över på sidan och sen fick sköterskan flytta honom för att han skulle komma närmre henne. Fortfarande inte en rörelse från honom, inte ett ord och knappt heller en blinkning. När han sen var klar, då kom leendet och han sa, så då var första saken klar och då är det bara en sak kvar och sen ska vi köra hem till Tygelsjö igen.
Han fick en söt liten krokodil med en liten krokodilbebis (sådana som finns på Ica nu) för att han hade varit så duktig.

Vi tog hissen ner en våning och Ludvig var fullt medveten om att vi hade varit på trean och att sista stället var på våning två.
Vi var tidiga dit men sköterskan ringde på läkaren så vi behövde bara vänta i fem minuter.
Doktor D är väldigt pratglad och pratar fort och gärna i sjukhustermer. Ludvig satt på sängen och sa fortfarande inte ett ljud. Inte ens när läkaren pratade ( Ludvig brukar inte gilla det, han brukar hamna i sina mantran när vi träffar denna läkare) utan han bara satt där och gäspade lite. Efter pratande i en kvart så sa läkaren, jaha Ludvig då ska jag bara undersöka dig och Ludvig bara tittade. Han lyssnade på lungorna och sen hjälpte jag honom så han la sig ner för att läkaren skulle kunna känna på magen. Läkaren sa, nu Ludvig så ska jag bara klämma lite på din mage och Ludvig bara var som i en trance, inte en min eller ett ord.
Jag sa på skoj till läkaren att jag hade gett Ludvig lugnande innan vi åkte för att träffa honom för att inte stressa och skrämma upp honom. Läkaren bara tittade på mig och skrattade men han frågade oroligt, han är väl med mer där hemma? Visst är han det, undrar om inte detta är det som man kan kalla sjukhustrauma. Att han stänger av helt när vi kommer till BUS huset för att förtränga allt han gått igenom.
Duktig var han och han gjorde mamma riktigt stolt. Annars är vi ganska oroliga innan vi åker dit, det är inte så kul när han skriker eller hamnar i ett mantra. Då var detta bättre och lugnare för oss.

Nu när jag så stolt berättat om Ludvig så måste jag ju skriva lite om Nora också.
Nora har snart varit utan sin napp i en vecka och vi fick en bra anledning till att ta bort den. Hon blev så torr på överläppen så det sprack och då sa vi till henne att vi försöker utan napp för att se om det blir bättre och det gick hon med på. Två nätter utan napp och sen fortsatte vi, kan man klara två nätter så klarar men fler :-)
Duktig är hon också när det gäller att hjälpa Ludvig. Varje gång vi har ätit klart hoppar Nora ner från sin stol och går bort till Ludvig och tar hans hand och hjälper honom att hitta ut och leka ute under trappan.
Mindre duktig är hon när hon lyssnar för mycket på oss och sen säger det vi säger till Ludvig.
Idag innan vi skulle åka så började Ludvig prata om sin födelsedag som är i augusti och då blir det mest prat om paket och kalas. När vi har hört detta sådär tjugo gånger på en dag så brukar vi säga, stopp Ludvig och nu pratar vi om något annat. Det är inte ofta det går hem hos honom utan han fortsätter men...
I varje fall så idag så när han började prata om sin födelsedag tittar Nora på honom och sätter upp sin hand och säger, popp Luvi, nu vi patar om annat :-)
Ganska svårt att hålla sig för skratt men det måste man ju i detta läget.

Våra barn gör mig varm i hjärtat, jag är alltid stolt över dem men när det här lilla extra kommer då blir det man ännu mera stolt. Duktiga och tåliga små barn.