Då bröt vi mönstret genom att bli utskrivna från sjukhuset och det startade ett kaos hos Ludvig så nu är vi tillbaka igen på ruta ett, där vi hamnade när vi blev inskrivna.
Första kvällen hemma så blev det hysteri utbrott efter duschen eftersom han skulle ha pyjamas på sig, innan fick han ju kläder på sig innan vi åkte in igen. När han sen skulle sova så funkade inte det, han kunde inte vara ensam, låg och kallade hela tiden, skrek för att han var ensam. Till slut så fick han lägga sig i våra sängar men kom inte helt till ro förrän jag la mig och han la sin hand på min arm så han kände att jag var kvar.
På morgonen satte det igång igen, Nora tog av sig pyjamasen och då började han skrika om att han aldrig skulle ha kläder på sig, är det bara Nora och när vi tog fram kläder till honom så skulle han inte ha några kläder på sig. Har det börjat så är där inget vi kan göra mer än vara i närheten trots man egentligen bara vill ta på sig och springa ifrån skriket. Skriket gör ont, hjärtat slår dubbelt så fort och frustrationen blir så stor eftersom vi inte vet vad som rör sig i hans huvud och eftersom vi inte kan få stopp på det. I närheten måste vi vara eftersom det händer att han börjar slå på sig själv, dunkar huvudet i väggen eller golvet, sparkar i golvet så han skadar benen.
Medan Nora var på dagis så åkte vi till Svågertorp och tittade på lampor och Ludvig var nöjd över att få åka en runda. När vi kom hem så frågade han, ska vi inte åka och titta på något och så var det igång igen, frustrationen hos honom när vi inte förstår vad han menar, vi kan inte komma på vad han menar, vad är det han vill åka och titta på? Han lugnade ner sig så vi kunde äta lunch och sen lekte han.
Jag ringde till mormor och frågade om hon ville komma och äta middag efter jobbet eftersom morfar jobbade kväll. Hon kom lagom till middagen och barnen blev överlyckliga över besök. Efter maten drack vi kaffe och hade en kaka som vi vet att Ludvig inte äter så han fick glass istället och när den var slut så tror jag att han såg att vi åt något annat och då var det igång igen. Frustration, skrik och oväsen, han fick ett kex men det passade inte utan han bara skrek om att han inte höll något. Vi kunde inte komma på vad han menade utan bara kastade sig på golvet och skrek, sparkade i golvet och dunkade huvudet. Det slutade med att han fick gå upp och duscha för att bryta mönstret. Därefter var det lugnt, han satte sig och tittade på Pippi, vet ju inte om han ser eller han bara lyssnar och ser filmen inom sig. Det kan ju vara därför han alltid vill se samma filmer eftersom han kan hur de ser ut.
Han somnade i sin säng med saga på CD-spelaren och vaknade inte förrän 4,30 och då kom han in till oss men kom inte till ro. Klockan 5,45 var det igång igen, det är inte roligt här, jag vill sova själv, här är för varmt, här är för kallt osv.Skrik och kastning av nalle och snutte så då lyckades han väcka Nora också, säkert grannarna också.
Det låter kanske inte så farligt, vad är ett litet utbrott? Tänk om det bara hade varit ett litet utbrott, lite trots som man kunde avleda men det är det inte, har vi otur kan det hålla på i upp till en timme och ibland längre och givetvis kortare också. Vi vet inte heller om han kommer ihåg när han har varit så här och det är inget vi kan prata med honom om eftersom han "stänger av".
Så här kommer vi nog att ha det en veckas tid innan vi har lyckats komma tillbaka i gamla rutiner igen, dryg vecka men vad har vi för val?
Psykologen sa när vi hamnade på sjukhus att detta hade kunnat komma även om vi inte hade blivit inlagda men jag tror på min magkänsla, att detta händer när vi bryter den "vanliga" vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar