En oändlig historia, känns det som

Kristian ringde hem strax efter åtta och var måttligt glad, rent av riktigt irriterad och sur över att allt och inget fungerar.
Då hade medicinen inatt blivit försenad och då kunde de inte ge medicinen klockan åtta utan den skulle ges klockan tio istället.
Jag tog på Nora sina kläder, gav henne ett knäckebröd att äta i bilen och bredde knäckebröd till mig och Ludvig till frukost och så körde vi och bytte av Kristian.
Ronden kom strax innan tio, tre läkare och en sköterska. De stod och tittade på Ludvig en stund och så säger de, ja eftersom där kom en reaktion på den nya antibiotikan så kanske vi ska ta lite nya prover och skulle de visa bättre än igår kanske man ska avvakta med antibiotikan. Hmm, min tanke kom genast, kan man avsluta en antibiotika mot stafylokocker men jaja de vet väl vad de gör.
Nya prover togs och han fick sin antibiotika som han nu har fått sju dagar. Jag frågade hur länge han skulle ha denna sort för från början så sa de sju-tio dagar. Nu visade det sig att det stod i journalen att han ska ha den tills vidare vad det nu betyder.
Jaha klockan var 10,40 och vi var tvungna att invänta provsvaren för att veta vad de skulle göra. Jag frågade om det var okej att vi gick ut på lekplatsen och det var det.
Efter en stund på lekplatsen så var inte det kul längre så då gick vi in på lekterapin och lekte lite med lera och sen gick vi upp på avdelningen igen 11,45 och frågade om provsvaren hade kommit. Det hade de inte men läkarna hade varit och pratat med sköterskan och sagt att man kanske skulle prova ändå att ge antibiotikan men i långsammare takt. Jaha och när ska ni göra det då var min fråga. Ja jag skulle kunna höra om vi kan sätta igång det meddetsamma. Ja gör gärna det eftersom Ludvig är ganska rastlös och vill komma härifrån.
Klockan 12 kom antibiotikan i droppform och skulle gå in på två timmar. Varför tog det så lång tid att besluta detta? Varför inte sätta igång det direkt när ronden varit där?
14,30 kom Kristian och Nora och hämtade oss och då körde vi hem, åt mellanmål, lekte lite i trädgården och sen var vi tillbaka igen 17,00 för den andre sortens antibiotika. Hem igen, lagade och åt middag, duschade och tittade lite på tv och sen tillbaka igen för att sova på sjukhuset.

Idag har jag poängterat för både dagsköterskan och kvällssköterskan hur viktigt det är med rutiner för Ludvig. Som det såg ut nu så skulle han få droppantibiotikan klockan 24 och 12 och den andre klockan 8,16 och 24. Varför inte lägga droppet klockan 8 och 20 när han ändå får sina tabletter? Dagsköterskan sa att de kunde skjuta på det så han får den tidigare inatt och tidigare imorgon men sen kom kvällssköterskan och sa att det gick inte att skjuta på det inatt för det skulle tas nya prover innan han fick nästa dos för att mäta koncentrationen i blodet så där rök vår planering. Imorgon kan de ev ge honom den klockan 11 istället för 12.
Sköterskan skulle prata med övrig personal om att försöka få in så mycket rutiner som möjligt för Ludvigs del, att dagarna ser ungefär likadana ut. Fortsätter det så här så vet vi inte var allt slutar.

När ska vi se ett slut på detta besök, när de nu sa att han skulle ha denna medicin tills vidare då sjönk hoppet att vi kommer hem snart.
Det känns segt, vi hade ju varit hemma så länge och vant oss vid det.
Det är inte sköterskornas fel att vi inte trivs så bra här, de gör så gott de kan. Väldigt lite personal till en så pass stor avdelning och det sa jag till dem igår och då berättade de att fyra av deras tjänster hade blivit indragna så tacka katten för att det känns som om de är få som jobbar där.

Hoppet är det sista som överger en så vi fortsätter leva så här ett tag till och hoppas att vi snart är hemma igen. På lördag har vi i varje fall lovat Ludvig att vi ska grilla om vädret tillåter det, annars får vi väl grilla ändå, får sätta grillen på framsidan under taket :-) Det är det minsta problemet.

Måste bara tillägga mitt i allt gnällande att vi blev så vana i Lund över allt och alla rutiner de hade där. Hur allting bara flöt på och vi kom in i hur allt funkade, när prover skulle tas, temp och blodtryck. De hade ett sånt flyt på hur dagarna såg ut. Här arbetar man inte riktigt likadant. Man ska ju inte jämföra avdelningar och vi kommer säkert att vänja oss vid Malmö så småningom men minnet är ju så färskt över hur vi hade det där.