Vad är det egentligen som händer?

De sista dagarna här har våra funderingar varit många och oroliga, ända sen vi blev utskrivna så är det något som känns fel och konstigt.
Vi hoppas bara på att det är ett bakslag, att vi snart har vår Ludvig tillbaka här hos oss.
Synen har blivit mycket sämre, hörseln likadant, han är mycket svårare att nå och han tragglar samma saker minst 150 gånger per dag. Vi försöker bryta hans frågor, vi försöker fånga hans uppmärksamhet på annat, testar honom med färger, bilder osv, hittar på saker för att stilla hans begär över att få hitta på saker. Trots detta så hamnar vi alltid i detsamma, när blir jag frisk, hur många är vi här hemma, var ska Nora, var är Nora, vad ska vi göra, var ska vi åka, när ska vi åka, när ska jag till förskolan.

Vi hoppas på att det är det brutna mönstret genom senaste sjukhusvistelsen och att Nora har börjat på dagis igen. Förhoppningsvis har han snart vant sig vid dessa dagar och rutiner. Vi som tyckte att vi hade kommit så långt och nu är vi så långt tillbaka igen.

Finns det högre makter så gör han/hon att Ludvigs sjukdom stoppar där vi är nu och inte låter det gå längre. Fast hade det funnits något högre så hade inte dessa sjukdomar funnits, inga människor är värda att utsättas för dessa prövningar.